FRANSKA ENFANTS RICHES DÉPRIMÉS ÄR KOMMUNISTER

Så, vi snackar om Enfants Riches Déprimés och deras nya kollektion, SS25. Har ni hört talas om det? Alltså, det är så ”rikedomens förtryck”, och jag tänkte direkt: Ja, jag känner också förtryck när jag öppnar min plånbok och bara ser ett kvitto från ICA.

Men det här är inte vilken modeshow som helst, folkens. Nej, de har byggt burar! Både fysiska och metaforiska burar. Och jag bara: Har de kollat vad hyran ligger på i Stockholm? Vi är redan i burar! Vi kallar dem *lägenheter* och betalar 15 000 i månaden för en etta med minimal golvyta – precis tillräckligt för att sträcka ut benen men ändå känna att samhället håller dig tillbaka. Så jag fattar precis vad de går igenom.

Henri Alexander säger att kollektionen är ”väldigt personlig” för honom. Och jag kan relatera. Ni vet när man klär sig efter sina känslor? Typ, när du har en dålig dag och du bara kastar på dig den där gamla hoodie’n som luktar som din ungdoms förlorade drömmar? Men i Alexanders värld betyder en dålig dag tydligen ”fetischjumpsuits med jinglande silverremmar”. Jag vet inte om jag skulle välja det, men alla har ju sin grej.

Och sen det här med buren på modellens handled med en levande råtta i. Alltså, jag har sett folk gå med sina små hundar i handväskor, men en råtta? Jag menar, det är 2024, man måste uppgradera sitt husdjursspel tydligen. Vad blir nästa steg? Gå på stan med en tam grävling i en designer-väska? Fast en grävling känns mer street-smart, kanske kan den hitta några billiga hyresrätter också. Men det bästa av allt är när de säger att det här är en kritik mot kapitalismen. Ja visst, för det finns inget som säger ”ner med kapitalismen” som en kollektion där ett par shorts kostar mer än en månadshyra i innerstan. Det är som om någon klagar på inflationen medan de sätter en down payment på en Tesla. Typ: ”Det är så svårt att vara rik nu för tiden, vet du hur dyr caviar har blivit?”

Men samtidigt, måste jag säga att de har rätt i en sak. Vi lever i en tid där allt känns som en bur. Vi sitter fast i algoritmer, sociala medier, och ja, våra hyror. Kanske borde vi alla ha en liten råtta på armen för att påminna oss om att, ja, vi är alla fångar i något. Fast, jag tar hellre en extra kopp kaffe än en råtta om jag ska vara ärlig.